Viktkampen slutar här

”I hela mitt liv har jag kämpat med maten och vikten, det är mitt livs stora kamp” Orden var mina egna och jag hörde dem i samma ögonblick som jag sa dem. Samtalet med min vän tystnade inför mitt starka uttalande.

Vissa liknar livet vid en kamp, andra vid en lek en tredje ser livet som en ”Bich” och sen dör man. Och ingen av dessa metaforer går att döma som sanna eller falska. De är bara olika sätt att se på livet. Omedvetna metaforer som denna kan bli Sanna för oss. Min känsla säger att mat och vikt är min livs kamp. Det känns sant. Det är jobbigt och omständigt att behöva tänka på vad jag stoppar i mig om jag inte ska gå upp i vikt. Min aptit väger helt enkelt mer än min naturliga och sunda kropp ska.

Jag kan vara irriterad och frustrerad hur mycket jag vill (och det är jag) men oddsen är att jag kommer att ha en större aptit livet ut. Så kanske är det dags att sluta kämpa, sluta se det som ”mitt livs kamp”.

Tanken som kom direkt efter var: om jag inte skulle se mat och vikt som en ”kamp” och om jag fick välja helt fritt hur jag ville se på mat och vikt, vad skulle jag välja då??

Vid det här laget blev jag nästan exalterad, tänk om det är jag som får välja vad mat och vikt ska betyda i mitt liv! Vi började brainstorma kring andra metaforer kring mat och vikt. Jag provade tanken att det skulle vara en gåva, välsignelse, utmaning, men det kändes som en lite för lång väg att gå, i alla fall just då. Efter att ha provat några metaforer landade jag på att belägenhet passade mig bäst just nu. Det kändes både sant och bra. Belägenhet är för mig fritt från bedömning. Det är varken bra eller dåligt. Det bara är.

Min vän berättade om sin man som har diabetes 1 och han bara sköter det, tycker inte synd om sig själv utan pysslar på med sina sprutor vilket är den naturligaste saken i världen för honom. Många i hans omgivning märker inte ens att han gör det. Min vän berättade också att många diabetiker hon träffat inte har en lika oproblematisk relation till sin sjukdom. De finns de som tycker att livet har varit orättvist och känner sig som offer. Och visst är det orättvist men måste man se sig som offer för det? Min konklusion är nej.

Något hände i mig i det samtalet. Det har gått två veckor och jag har sluppit att tycka synd om mig själv. Halleluja! Jag gör vad jag behöver vilket just nu betyder att jag håller 5:2 dieten, på samma sätt som min väns man tar sprutor. Jag liknar det vid att jag vidtar åtgärder för min belägenhet. Det är allt. Det känns inte längre som en kamp, Olle slipper höra suckar och smågnäll, jag slipper höra gnället i mitt huvud om att det är kämpigt och det känns inte lika jobbigt med dessa ”åtgärder”.

Jag vill inte leva i en kamp. Men det är ok att ha en belägenhet. Vi får se om jag någon dag kan se det som en gåva.

2 reaktion på “Viktkampen slutar här

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *