Jennys historia

Man kan ha övervikt av olika aneldningar.
Vad är min anledning?
Doktor nr 1
Jag har så länge jag kan minnas haft sug efter snabba kolhydrater. Efter att ha matvägrat under mina 4 första levnadsår  och varit underviktig så fick min mamma rådet av en läkare att ge mig det jag vill äta, vilket var socker och fett i kombination. Pannkakor med sylt, kakor, bullar osv. Lagom till skolstart var jag en mullig liten tjej.
Doktor nr 2
Nästa vända till läkaren vid 9 års ålder var pga att jag var för tjock utan resultat. Men nu började jag viktminska för första gången. Under en tid använde jag samma progam som mamma som gick på viktväktarna och följde med min pappa till friskis och svettis. Min vikt blev normal vid 13 års ålder. Tonåren var upp och ner i vikt på olika dieter, fastor (med andra ord lågkaloridieter = gå hungrig) varvat med att jag var torsk på snabba kolhydrater och åt för mycket av det i perioder.
Under vissa perioder då jag hade mental extrem press föll jag till föga och åt mer och gick upp mer i vikt än innan. Mat var stresslindrande för mig och kanske var det lättare att nojja om vikten och maten istället för att reda ut saker och ting känslomässigt.
Doktor nr 3 + psykolog
Doktor nr 3 skickade mig till psykolog.Jag var 22 år och under en termin gick jag till psykolog men hon kunde inte hjälpa mig med matbeteendet och att endast prata känslor utan att skapa bättre matvanor hjälpte inte.
Doktor nr 4
Jag  var 24 år och gick till läkaren igen med mitt problem och han ville nog avdramatisera det hela för mig och sa att ”ja, men jag tar också mig en chokladkaka ibland” och hade ordentlig övervikt själv. Detta hjälpte inte mig varken att bli av med min övervikt eller att ta lättare på mitt problem.
Stödgrupp
25 år gammal följde jag med en vän till Anonyma Alkoholister och kände igen det svart/vita beteendet de delade om. Jag tänkte ”jaha, är det missbrukar jag är fast med mat”. Under 10 år var jag 100 % engagerad i självhjälpsgrupper och lärde mig massor om mig själv. Den personliga utveckling, något att tro på och en identitet som jag hade sökt hittade jag här. Det var för mig ett sätt att tillgodose mitt andliga sökande och var också en filosofi som höll mig med en fast han på rätt väg i mina matval.
Jag höll vikten i 10 år med hjälp av sjävlhjälpsgrupper.
Efter 10 år började jag ifrågasätta om min övervikt verkligen var konsekvensen av ett missbruk. Om jag verkligen var sjuk och aldrig kommer att bli frisk. Jag hade under dessa år träffat och hjälpt många men inte någon av dem hade lika ”lätta” symptom som jag. Jag överdrev ibland mina svårigheter för att jag ville vara med i självhjälpsgruppen. Den gav så mycket bra gemenskap, stöd, andlighet och så hjälpte den mig att hålla vikten. Men det kändes fel att sitta och säga att jag var obotligt sjuk. Jag hade efter 10 år fått med mig så mycket bra och kände att jag inte hade samma behov av gemenskap, andlighet och stöd längre så jag slutade.
Paradigmskifte
De följande åren provade jag att äta vad jag ville för att se om jag kunde naturligt reglera mitt ätande. Det kunde jag inte. Jag gick upp 20 kg på två år. Men betyde detta att jag var missbrukare? Hade du frågat mig under åren i självhjälpsgruppen så hade jag svarat att jag var i återfall. Men om man inte ska se på det hela som ett missbruk, hur ser man det då?
Lågkolhyrdatkost med 4-timmars kroppen.
Den första aha-upplevelsen med att gå över till lågkolhydratkost (som dieten i 4-timmarskroppen är) var att mitt sug försvann. Då förstod jag att en del av förklaringen var att jag var känslig för snabba kolhydrater.
Vad tror jag idag?
Idag tror jag det handlar om att jag triggar rent biokemiskt och får sug av att äta för mycket snabba kolhydrater. Anledningen till min övervikt var både mental och fysisk. Jag har överkonsumerat kolhydrater för att hålla uppe energin under trötta perioder, dämpa stress och känslor. Eftersom jag då har ätit snabba kolhydrater så har jag hamnat i moment 22 då jag genom det skapat sug efter mer. Jag har aldrig kräkts eller hetsätit, jag har haft sug efter snabba kolhydrater och jag har ätit för mycket av det i perioder.
Ätardagen
Trots min känlslighet för kolhydrater så får jag inget sug efter ätardagen. Vilket är anmärkningsvärt. Jag får mer sug av att äta lite socker eller aspartam under dagarna då jag äter lågkolhydrat kost.
Man kan diskutera huruvida ätardagar är att fostra hetsätning.
Om du märker att du på ätardagarna äter så att du mår dåligt, känner dåligt samvete av allt du ätit, vill kompensera med hård träning eller på annat sätt så är ätardagen kanske inget för dig.
För mig var det en befriande upplevelse att utan dåligt samvete få njuta av det jag tycker är gott en dag i veckan. Jag har nog aldrig upplevt det. Tänk dig en julmiddag eller släktträff utan dåligt samvete. Då är det också lättare att äta medvetet eftersom det inte handlar om att goffa i sig allt du ”inte får”. Känslan av att synda kan trigga ett stört ätbeteende. Om ätardagen får denna effekt på dig så kanske inte ätardagen är något för dig.
Vem bör/bör inte gå på denna diet?
Här berättar Olle och jag vad som funkar för oss för att vi tycker det behövs i denna tid av fetmaepedemier. Men denna diet är inte svaret för dig som har ätstörningar eller har andra psykologiska besvär kopplat till maten. Denna diet är för dig som är storkonsument, har sug och svårt att avstå från de där extra sötsakerna eller äter för stora portioner.
Om du har psykologiska besvär kopplat till mat så ska du söka hjälp hos dem som kan hjälpa dig med både den biokemiska och psykologiska delen av ätstörningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *