Har Jenny ätstörningar?

Idag fick vi en mycket intressant kommentar. Jag fick så mycket att säga om den så det blev ett inlägg istället.

Kommentar:

jag har själv gått ner 45 kilo i vikt och är viktstabil sedan 3 år… Men jag måste säga att jag skräms av att läsa din blogg och ditt forum.. jag tror att du är farligt nära en ätstörning om du inte redan hamnat i en… ? Säger detta med all välvilja!

Du skrev nånstans att livet inte bara kan handla om att vilja bli smal… Men om man kollar på dina inlägg så verkar det som att allting kretsar kring just din kontroll av ditt matintag och din vikt ?

Vad tänker du själv om detta påstående?

Alla lyckoönskningar!

Mitt svar:

Hej och tack för din kommentar och lyckönskningar. Det fick mig verkligen att fundera. Du har helt rätt. Jag har en ätstörning. Jag lägger ner för mycket energi på vad jag äter och väger. Jag skulle vilja kunna strunta i vad jag stoppar i mig. Men när jag gör det så går jag upp i vikt och jag vet inte hur stor jag skulle bli om jag inte hejdade mig emellanåt och gjorde något åt saken. När jag började gå ner i vikt 2011 vägde jag 83 kg och var på väg upp (se bilden). Hur jag än vänder mig så har jag denna benägenhet att av olika anledningar äta för mycket för min kropp.  Jag spyr inte, hetsäter inte, tvångstränar inte, jag är inte rädd för mat och jag tycker om min kropp. Det är min störning.

Jag vill dock passa på att lugna dig och andra lite. Jag har många andra saker som jag fokuserar på som jag inte tar upp här för att det är inte platsen för dem. Vikt är inte allt för mig även om jag tycker att den tar en orättvist stor del av mitt liv. Men det är den handen jag har blivit given och jag försöker göra det bästa av det hela. Lära mig och bidra till andra på vägen framåt.

Vår egen viktnedgång var ursprunget till att Olle och jag startade Fyratimmarskroppen och vi vänder oss till dem som vill gå ner i vikt. Många kan känna igen sig i kampen att, joja upp och ner, söka efter vanor, tankesätt och rutiner som fungerar i längden. Många hamnar i det som av psykologerna kallar för ”What the hell” där man ger upp efter många misslyckade försök och inte orkar bry sig längre och ger efter för ett liv av fetma och ohälsa. De blir fler och fler och yngre och yngre som kämpar med detta. Det är ett folkhälsoproblem och även en högst personlig upplevelse av kamp, lidande och uppgivenhet för var och en av dessa människor. Jag och Olle är två sådana personer.

Man kan läsa helt osminkat här om hur min relation till mat, ätande och min kropp fungerar och utvecklas. För mig är det inte bara att äta sunt och träna lite så är saken biff. Om det hade varit så enkelt så hade jag aldrig behövt bli fet gång på gång i mitt liv. Det hade inte varit något att undersöka närmare eller skriva en blogg och bok om. Och dessutom hade det inte varit en fascinerande och mångbottnad fråga att hitta lösningar på. Jag skäms inte för min störning kring mat och kropp men jag vet att många gör det. Helt i onödan tycker jag. Jag blir mer nyfiken på det mänskliga psyket som vill en sak men gör en annan. Är inte det en nöt värd att knäcka? I sitt eget liv och på samhällelig nivå, inte bara för oss som kämpar med vikten men de som har svårt med allt möjligt i livet där de vill en sak men gör en annan.

För vissa verkar kampen mot fetma endast handla om att skaffa nya rutiner (stort grattis om det är så för dig), för andra handlar det mycket om känslor och ytterligare andra har ett belöningssystem som inte fungerar optimalt i nutidens matmiljö. För många är det en blandning av orsaker till att man går upp i vikt. Olle och jag har lite olika svårigheter. Vi tror att det är viktigt att hitta en individuell väg, det är det som kallas för Bodyhacking. Vi tycker det är intressant att forska i och testa på oss själva. Vi vill vara en inspiration för andra människor att känna igen sig, testa nya saker och hitta sin egen väg. Detta betyder att vi delar med oss av både framgång och motgång och att vi ser det som det är utan att försköna. Endast då kan man lära sig något.

Grattis till din viktnedgång, det är fantastiskt! Vad du än gör, fortsätt så. Kanske har du hittat en väg som kommer att fungera för dig resten av livet. Jag är bevisligen inte där ännu. Jag har hållit vikten i 2 år bättre än genomsnittet (endast pendlat mellan 56 -66 kg) men jag har inga illusioner att bara för att jag nu är normalviktig så kommer allt att flyta på friktionsfritt. Jag misstänker att jag mer eller mindre kommer att få hantera (eller om du så vill kontrollera) mitt ätande medvetet på ett eller annat sätt resten av mitt liv om jag inte vill leva som överviktig. På sätt och vis är det en realitet att sluta fred med och göra det bästa av.

Jag förstår att mitt ärliga sätt att reflektera kring mitt ätande kan upplevas som skrämmande. Jag skriver om det som många upplever men inte vågar prata om. Eftersom jag nagelfar ämnet och rannsakar mig själv väldigt noga och dessutom inte väger upp ämnet med att prata om annat i mitt liv så kan det låta värre än det är.  Jag har sedan många år tillbaka mött många personer med olika typer av ätstörningar som har det mycket svårare än jag någonsin har haft det. Det jag har lärt mig är att jag har samma destruktiva tendenser och jag träffar många som anser sig vara normala som när man skrapar lite på ytan har samma tendenser fast de skulle aldrig erkänna det. ”Det är en fråga om grader i helvetet” som en vän sa till mig för många år sedan när jag starkt identifierade mig som matmissbrukare. Under den tiden blev jag mycket medveten om mina destruktiva mönster med mat och annat i livet och tyckte att jag var SÅÅÅ sjuk! Idag har jag en mer balanserad bild av mina problem men tack vare den tiden är det ett hyfsat oladdat ämne att ta upp och det är lätt för mig att känna igen mina destruktiva beteenden och tankar som för många och för mig förut var omedvetna. Vi är alla lite självdestruktiva. Det är en del av att vara människa och jag tror på att prata om saker.

2 reaktion på “Har Jenny ätstörningar?

  1. Jag har också en ätstörning då, som du. Jag måste ständigt o jämnt tänka på vad jag äter och hur och när. Träningen måste ske hela tiden o ändå händer inte så mycket. Men inte sjutton kan man bara ge upp även om jag önskar att tanken på mat o vikt inte skulle uppta så mycket av min tid.

    • Hej Hovdamen. Nej, det är ju det, vad är alternativet liksom. Man kan ju drömma men om vi ska vara realistiska; hur får vi det att fungera på bästa sätt utifrån förutsättningarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *