Setpointhypotesen

Enligt setpointhypotesen har våra kroppar ett inbyggt kontrollsystem som bestämmer hur mycket fett vår kropp ska ha. Man kan likna det vid en termostat för kroppsfett. Vissa individer har en högt ställd termostat och andra har en lågt ställd termostat. Vår kropp kommer att göra allt för att vi ska ha den fettmängd som dikteras av vår setpoint. Den får oss att gå upp i vikt om vi är för smala eller ner i vikt om vi är för tjocka. Hos djur kan man tydligt observera en setpoint. Det finns många experiment med råttor och möss som visar att de snabbt återfår sin kroppsvikt efter att ha tvingats överäta eller svälta. Hypotesen om setpoint utvecklades av Bennett och Gurin 1982 för att förklara varför de som bantar återgår till sin gamla övervikt när de slutar banta . Alltsedan setpointhypotesen introducerades har forskning kring fetma inspirerats av att hitta mekanismerna som styr vår setpoint. Leptin har föreslagits reglera vår setpoint.

Setpointhypotesen säger att din kropp alltid kommer att vilja väga lika mycket.

Vartefter denna hypotes utvecklades började man fundera kring varför vissa människor faktiskt kunde bli fetare och förbli fetare eller bli smalare och förbli smalare. Detta stämde inte med hypotesen och då började man tala om att setpointen går att ställa om. Det anses vara ett mödosamt jobb att ställa om sin setpoint och det sägs gå mycket långsamt.

En intressant notering är att Bennet och Gurin nämner att god och varierad mat verkar höja setpoint.

Kritik

Problemen med setpointhypotesen är att trots att setpoint ligger stabilt hos djur så verkar vi människor verkar inte ha en lika fast setpoint. Idén med en setpoint blir poänglös när vi observerar att människor kan reglera den upp och ibland även ner under sitt liv. Det har därför dykt upp alternativa hypoteser som försöker förklara varför vi ser så stor variation mellan olika människors vikt. Vi ska snart titta på en som kallas för Settling point-hypotesen.

Våra kommentarer

Setpointhypotesen kommer av iakttagelser på djur som automatiskt graviterar mot en viss vikt. Vi människor fungerar lite annorlunda. Visst graviterar vi mot en viss vikt men det kan lika gärna ha att göra med att vi äter utav gammal vana. Vi är vana att bli mätta på en viss nivå, äta på vissa tider, äta viss mat och vissa mängder. Vi tror att utmaningen att ”ställa om sin setpoint” lika gärna kan handla om att det är jobbigt att bli van med ett nytt ätbeteende.

Hypotesen blir även lite tandlös då man först säger att det finns en setpoint och sedan säger att den går att reglera. Vad är då poängen med hypotesen?

Åter igen känns denna teori härstamma från behovet att bekräfta den upplevelse som många feta har när de försöker gå ner i vikt men flyter upp som korkar till sin övre vikt. Vi tycker det är beklagligt att denna hypotes får människor att tro att de inte kan gå ner i vikt fast de skulle vilja. Vi tror att den överdriver betydelsen av gener istället för att också titta på ätbeteende och vanor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>